Jag blev förvånad när jag idag såg de
första rapporterna om ett bombanfall på en iransk kärnkraftsanläggning. Det är inte troligt att USA, Israel eller någon annan kommer bomba anläggningar i Iran, som Israel gjorde i Osirak (Irak) 1981. Det anfallet satte tillbaka Iraks kärnvapenprogram flera år. Men idag är läget svårare. Iran har kommit längre, men ingen vet hur långt. Det är också utspritt på många fler anläggningar och ingen verkar ha ett riktigt grepp om vad som görs var. Därmed skulle ett stort anfall behövas och ändå skulle resultatet vara mycket svårt att bedöma. Och ingen vet heller när det vore lägligt att slå till.
För vad egentligen Iran kan och tänker göra vet ingen riktigt. CIA tror att Iran kommer ha kärnvapen inom tre år, OM inte någon sålt eller gett dem något som inte CIA känner till. Det är möjligt att Iran har kärnvapen idag, men inte särskilt troligt.
På vägen fram till kärnvapen kommer Iran träda över ett antal förbjudna linjer, hit med inte längre. Som t.ex. när de tillverkat anrikat uran för att kunna producera en bomb. Men det jobbiga är att ingen vet när de kliver över dessa linjer. Så ett hot i stil med att om ni kliver över den här linjen då smäller det, är tämligen värdelöst, efter ingen vet när det händer.
En faktor som kraftigt begränsar USAs möjlighet att göra något är Irans inflytande i Irak. Att det är shiiter som nu är i majoritet i parlamentet gör dem förmodligen mer självständiga från Iran, men det finns gott om shiiter ute i landet som har starka kopplingar, inte minst ekonomiska, till Irans styre. Skulle mullorna vilja kunde de säkert göra problemen långt mycket större för USA i Irak.
Men ett fullskaligt anfall på Iran då? Iran är rikare än Irak, har tre gånger så många invånare och fyra gånger så stor landarea. För att invadera Irak krävdes runt 200 000 man och det antalet verkar vara för litet idag när USA har problem att få grupper av terrorister under kontroll. För att besegra och få kontroll i Iran kommer det krävas mer trupper och samtidigt kommer problemen i Irak troligen öka, vilket gör att få, om några, soldater kan tas därifrån för att anfalla Iran.Därmed är det trolgen uteslutet, eller iallafall väldigt svårt, för USA att själva invadera Iran.
Här ser vi problemet med att det är bara är ett demokratiskt land i världen som är beredda att ta till militärt våld mot diktaturer. Nu kan Iran göra lite som de vill, för vem kan egentligen hota dem? Däremot om NATO stod för insatsen i Irak skulle det inte vara problem att också kriga med Iran. Eller om EU kunde tänka sig att göra något mer än att bara prata och hytta med pekfingret, så skulle pressen på Iran vara många gånger större.
Det som nu kan hindra situationen i Iran från att bli ännu farligare, när ingen kan och vill hota med militärt våld, är diplomati. Storbritannien, Tyskland och Frankrike förhandlar med Iran om att de ska lägga ner kärnvapenprogramet, och en muta kan bli att Iran får komma med i WTO. För tillfället har Iran stoppat anrikandet av uran, för att visa lite god vilja i förhandlingarna. USA deltar inte i samtalen, men det har inte varit speciellt tuffa ord från nya utrikesministern Rice.
Vad vi ser är en livsfarlig balansgång. USA får inte sätta för stark press på Iran, då kan problemen i Irak öka, för att inte nämna den ökade risken för terrorattentat i USA. Samtidigt får de inte visa sig för milda, då finns det ingen anledning för Iran att böja sig. Samtidigt måste Israel vara med på tåget, skulle de genomföra ett anfall mot Iran hamnar USA i en rejäl knipa när Iran förmodat slår tillbaka. EU försöker med diplomati men i den processen blir mullorna i Iran mer legitima och rikare - och ingen vet om de verkligen kommer stoppa processen att ta fram kärnvapen.
Men det känns som den just nu enda möjliga lösningen, men inte den bästa.
En väldigt intressant artikel finns att läsa i
Atlantic Journals decembernummer, finns online men bara för prenumeranter.
