När jag nu har haft chans att läsa igenom senaste veckans rapportering från det stora landet i väster så kan jag konstatera att år 2005 med viss marginal får gå till demokraterna. Då menar jag inte i den meningen vem som har mest rätt, eller ligger bäst till idelogiskt eller vilka som fört fram de bästa politiska förslagen - utan vem som har vunnit det politiska spelet.
George W. Bush gick in i år 2005 med ett starkt valresultat, tydligare mandat och en ännu starkare kongress och senat bakom sig. Nu skulle alla de verkligt stora projekten genomföras och inget kunde hindra honom. Men demokraterna hade insett att något måste göras för att stoppa den totala republikanska dominansen i amerikansk politik. Deras ledare i senaten Tom Daschle förlorade sin senatsplats och ersattes av Harry Reid som minoritetsledare i senaten. Efter ett tag fick han demokraterna enade bakom sig och han och miniritetsledaren i kongressen, Nancy Pelosi har inte lagt fingrarna emellan för att få demokratiska kollegor dit de velat.
Bush började sin stora reformagenda med att föreslå stora förändringar i pensionssystemet som helt riktigt behövde förändras, precis som vi gjort i Sverige. Men demokraternas motstånd var stenhårt och han hade också svårt att övertyga sina egna. Sen har problemen hopat sig under årets andra halva. Hans närmaste man Karl Rove har varit i blåsväder, majoritetsledaren i kongressen Tom DeLay är åtalad för att ha brutit mot vallagar, orkanen i New Orleans och ett Irakkrig som inte gått så bra som man velat - för att bara nämna en del.
Sen att dessa problem egentligen inte varit lika stora i verkligheten som de varit i massmedia är en annan sak. Detta är som sagt det politiska spelet jag diskuterar, inte verkligheten.
Det är först nu på sluttampen som Bush verkligen bjudit på motstånd. Han har hållit flera tal om Irak där han både erkänt misstag och lyft fram framgångarna. Hans offensiv har vänt de annars mycket dåliga opinionssiffrorna. Men just när vändningen kom så kom också nästa dåliga nyhet. Hans godkännande av hemlig avlyssning som han själv och inte kongressen eller någon domstol fått godkänna i förväg, eller ens i efterhand. Möjligen kan det vara en politisk fint där Bush hamnar i positionen där han gör allt han kan för att försvara landet, medan kritikerna är oansvariga och bryr sig mer om terrorister än amerikanska medborgare. Men storyn blev plötsligt mycket allvarligare i går när New York Times, som också kom med det första avslöjandet, nu kunde berätta att avlyssningen är mycket större än vad som tidigare verkat vara fallet. Det är inte bara misstänka terrorister som avlyssnats utan många fler människor har varit inblandade.
Den urspungliga storyn ledde fram till att demokraternas motstånd mot Patriot Act hårdnade och att de fick med sig en del republikaner när lagen skulle förlängas precis innan jul. Senaten och kongressen gav endast en förlängning med en månad, vilket innebär att diskussionen kommer fortsätta med ej minskad frenesi även efter nyår.
Det ger förmodligen demokraterna en bra start även på år 2006, då det är valår igen i USA. Kan den negativa debatten fortsätta under våren och under sommaren har demokraterna ett bra läge inför valen i november. De måste under hösten plocka fram ett eget program att gå till val på, men det är viktigt att de inte behöver gå ut med det för tidigt.
Irakkriget tror jag kommer bli en mindre fråga under 2006, mest för att läget ser ut att fortsätta förbättra sig och att administrationen och militären lärt sig av de inledande misstagen. Frågan är bara hur Vita huset klarar av att använda det i debatten på hemmaplan. Om demokraterna hamnar för långt in i hörnet av krigsmotstånd och krigslyckan samtidigt förbättras så vinner republikanerna på det.
Jag tror att valet kommer bli ganska jämnt. Oavgjort kan man säga. Det republikanska majoriteten kan komma att minska något möjligen. Men det finns många om. Om demokraterna angriper för hårt på olika fronter och det sedan visar sig att angreppen inte överensstämde med verkligheten så hamnar de i problem. Då gäller det att deras egen agenda är stark om de ska vinna några större framgångar. Något som tyder på ett mer framgångsrik år för republikanerna är Vita husets mindre ambitiösa agenda. Om det inte finns stora strider att förlora kommer inte problemen vara lika stora heller.
För Bush kan 2006 bli det år han så att säga återställer sin starka ställning för att kunna göra 2007 till ett produktivt år där han kan få igenom några viktiga reformer och lägga grunden för historikernas omdöme om hans tid som president.